Snacksalig

Man ser mycket konstigt när man är ute och går med hund.
Igår var det människor som sprang upp och ner för backar här runtikring. De lustiga var att de inte var tillsammans och sprang utan det var personer av varandra oberoende i varsina backar. Mycket märklig sysselsättning. En man stod och ropade och viftade åt oss, så att jag och Malte skulle gå in till sidan av cykelvägen så att gubben skulle få fri väg att springa allt vad han orkade uppför backen. Men visst en hobby så god som någon.

Idag var jag ute i skogen och hittade en blodig cykel hängande i ett träd. Rekorderlig som jag är ringde jag till polisen. Inte helt lätt att förklara för någon som aldrig varit i området hur man hittar till just detta träd i denna skog. Polisen jag pratade med började dilla om väderstreck och grejer. Say what? Håller folk på med sånt fortfarande?

Om man nu inte har någon hund och ändå vill uppleva lite äventyr i vardagen kan jag rekommendera ett besök på banken förslagsvis på en tisdagmorgon. Vanligtvis ägnar jag mig inte åt så gammalmodiga aktiviteter som att gå till banken, då jag är en cyberfierad typ som föredrar att sköta mitt liv datorledes, men i tisdags var jag trots allt nödd att göra ett besök. Här i Södertälje öppnar Nordea klockan tio på tisdagar. Halv tio ringlade sig en lång prydlig kö redan utanför bankkontoret. Stela kroppar sneglade reviriskt på omgivande medköare. Detta är Sverige, en köplats är en köplats är en köplats. När dörrarna väl öppnats och vi alla tågat in i kontoret som ett lemmeltåg, (alla på sina tidigare förvärvade köplatser naturligtvis!) var paniken ett faktum när det visade sig att VIP-kortläsaren var ur funktion. Vissa kunder har tydligen ett platskort som de kan dra i kölappsautomaten och så får de komma fram lite tidigare än vi andra. Lite bättre, lite viktigare. Dessa viktiga människor stod nu och bråkade med varandra angående hur dessa plastkort skulle dras i automaten. Det var en syn väl värd att stå i kö för. Överhuvudtaget om man sitter på ett Nordekontor i en Stockholmsförort en tisdagmorgon och ser sig omkring på sina medmänniskor så kan man, om man är som jag funtad i alla fall, fyllas av en sorts förundran. Varifrån kommer alla dessa kufar? Är det detta som är mänskligheten? Var har de varit? Vart är de på väg? Hur har de klarat sig såhär långt?
Ja…det var en inspirerande besök och jag som sagt kan rekommendera andra att prova på. Jag tror banne mig jag ska gå dit på tisdag igen. Vissa springer upp och ner för backar, andra går på banken. Hobby som hobby.