Verografen: januari 2008

Jag gör här ett undantag i min blogg och lägger ut en av mina favoritnoveller. Den heter Den kinesiska vasens väktare och är skriven av Slawomir Mrozek.
I min värld, säger den allt.

Den kinesiske vasens väktare.

Ur Beska humoresker, Brombergs 1984

I huvudstaden i en stor, nutida stad ligger ett museum, och på det museet finns en avdelning för orientalisk konst. Bland de synnerligen talrika utställningsföremålen vid denna avdelning hör många till sällsyntheterna och representerar därmed ett ofantligt värde i såväl kulturellt som pekuniärt avseende. Bland sällsyntheterna märks ett unikum, det vill säga ett exemplar som är det enda i sitt slag, det enda i hela världen. Eftersom det är ett unikum är kulturvärdet oersättligt och penningvärdet ömätligt, oskattbart.

Detta unikum var en kinesisk vas. Den var så mycket mer unik som den inte hade påträffats hel, utan i form av ett tusen niohundraåttiotvå skärvor, eller rättare sagt småbitar. Alla dessa småbitar hade hittats i tur och ordning under femton års sållning av flodslam som tagits upp från botten av en stor kinesisk flod, varvid slammet torkades under speciella förhållanden och därefter sållades genom speciella arkeologiska såll. Av de på detta sätt återfunna småbitarna slöt man sig till helhetens utseende, naturligtvis inte genast, utan gradvis, under de följande sju åren. Sedan tog det ytterligare sju år innan den vas som fem tusen år tidigare hade slagits sönder i ett tusen niohundraåttiotvå bitar som spritts ut över den stora flodens botten kunde limmas ihop igen, det vill säga återställas i sin ursprungliga form. Med tanke på föremålets helt omätliga värde fick det en speciellt utvald plats på museet och tilldelades en speciell vakt. Vanligen håller museivakter uppsikt över ett antal utställda föremål samtidigt, men i detta fall hade vakten till enda uppgift att bevaka denna enda kinesiska vas. Hans uppgift var således lättare än kollegernas, men också oändligt mer ansvarsfull.

Just i betraktande i uppgiftens ansvarsfullhet sökte man länge innan man utsåg en lämplig kandidat. Det var en man i sina bästa år, utan laster, en välbalanserad, lyckligt gift familjefar, ärlig och i besittning av en stark pliktkänsla. Bredvid den kinesiska vasen ställdes en stol, där han hädanefter skulle sitta åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan, elva månader om året – elva, eftersom han hade rätt till en månads årlig semester. Under denna månad hölls museet stängt för att möjliggöra nödvändiga reparationer och omorganisationer.Ett så välbevakat utställningsföremål – vakten släppte det inte ur sikte för ett ögonblick, däri bestod just hans uppgift – var därmed effektivt skyddat för de faror som hotar ett museiföremål. Den potentiella roffare eller vandal som närmade sig vasen i mängden av besökare visste på förhand att han var chanslös. Vaktens oavlåtliga och vaksamma närvaro omintetgjorde i förväg varje stöld eller oberäkneligt tilltag. Han avlägsnade sig därför mot andra regioner, där han kunde pröva sin lycka. Även om det alltså under årens lopp förekom stölder och vandaldåd på museet så var de aldrig riktade mot den kinesiska vasen och begicks aldrig ens i dess närhet. Den maximala vaksamheten gjorde att det runt vasen ständigt rådde ett maximalt och fullkomligt ostört lugn.

Detta lugn sövde dock inte väktarens vaksamhet. Tvärtom. Ju längre det varande – och det hade redan gått en hel del år sedan hans tillträde som väktare, och de fortsatte att gå – desto vaksammare vakade han över den skatt som anförtrotts i hans vård, och desto misstänksammare blickar kastade han på besökarna. Erfarenheten lär ju att ju längre någonting inte sker, desto mer ökar sannolikheten för att det kommer att ske. Därtill kom att vasens omätliga värde inte alls upphörde att vara omätligt med loppet av de år under vilka ingen försökte sig på något attentat, utan – likaså tvärtom – ökade, inte i siffror, ty det omätliga, det vill säga det oändliga, kan inte öka, men i legendens och mytens styrka. Ju längre en myt förblir oantastad, desto mer växer den nämligen i styrka, och det enda som kan hejda tillväxten är en profanation. Således fäste man med tiden allt större vikt vid denna kinesiska vas som ett alltmer legendariskt kulturellt och materiellt värde.

Sakta med säkert närmade sig den ovärderliga vasens väktare pensionsåldern. Han fortsatte att leva ett lyckligt familjeliv, avancerade till belöning för den tjänst han så oklanderligt fullgjort under så många år och blev tack vare besparingar – som bekant var han en man utan laster – ägare till en liten villa med trädgård.

Slutligen randades hans sista tjänstgöringsdag, redan dagen därpå skulle han överlämna sin post till nästa generation och själv få njuta sitt otium. I mottagningssalarna pågick förberedelser till en högtidlighet. På kvällen skulle man ta avsked av den förtjänte befattningshavaren, överräcka en medalj och ett hedersdiplom, varefter det skulle ges en bankett med cheferna, representanter för ministeriet och arbetskamraterna som deltagare. Han intog som vanligt sin post, men för första gången uppfylld av en förkänsla av att det skulle inträffa något utöver det vanliga. Hans sjätte sinne som väktare, yttermera utvecklad under trettio års tjänstgöring, sade honom nämligen att det denna dag skulle hända något som aldrig förut hade hänt. Hans oro var således förståelig. Han fruktade att det just denna dag, när han för sista gången fullgjorde sin plikt, den plikt han hade förmått sköta oklanderligt i trettio hela år, skulle komma någon och förgripa sig på det heliga ting han skyddade, någon som skulle slå hela hans karriär i spillror om han inte lyckades förebygga helgerånet.Därför skärpte han sin förutvarande, under så många år övade och förkovrade vaksamhet till det yttersta. Han genomborrade med blicken var och en som närmade sig sanktuariet, han förutsåg varje steg och varje rörelse, förekom varje prassel och varje andetag. Orörlig höll han sig oavlåtligt beredd att vid minsta tecken till fara ta ett språng, förhindra, avvärja och omintetgöra. Sakta skred sekunderna fram timme efter timme. Och ju längre ingenting hände, desto starkare växte sig hans övertygelse att något till sist måste inträffa.

Eftermiddagen led mot sitt slut, skymningen föll, och snart skulle våndan vara över. Men under tiden hade hans förkänsla av en ovanlig tilldragelse övergått i förvissning, och när klockorna ringde för att förkunna för publiken att det var dags att lämna museet kunde han inte tro att dagen gått utan att någonting hänt. Lika litet den dagen som under de gångna trettio åren.

Ända in i det sista kunde han inte tro det, inte ens när den sista besökaren försvann genom en avlägsen dörr, och inte heller senare, när han ensam blev kvar i museisalen, ensam bredvid den alltjämt orörda, okränkta kinesiska vasen. Den ovärderliga vasen. Att slå sönder den var lätt. Det gjorde han med lätthet på ett par sekunder, med hjälp av sin käpp. Sedan en tid tillbaka led han av reumatism och gick med en tjock käpp. Efter att ha slagit sönder utställningsföremålet i ett tusen niohundraåttiotvå bitar multiplicerade han ytterligare antalet med tre – genom att krossa varje bit för sig med klackarna. Därefter lämnade han osedd museet genom en sidoutgång.

Han avlägsnade sig med en känsla av att hans liv inte hade gått meningslöst förbi. Det hade ju visat sig att hans trettioåriga vaksamhet hade varit helt befogad. Den fara han haft till uppgift att förebygga hade visat sig vara verklig nog. Dessutom kände han sig pigg, som föryngrad. Inte bara trettio, utan fem tusen år yngre.