Verografen

Minnet

Det stod en natt med stjärnor, många hundra,
och brännkall rymd kring unge Villiams hus,
en natt när tjärnens tunga isar dundra,
och det går köld ur själva månens ljus.
Och uti djupa hav av snökristaller
stod skogens träd stenstilla som koraller.
Herr Bill han var, fast ung, en man av värld
berest, fördärvad, from, lastbar och lärd,
med många bleka kvinnors minne
som icke läkta sår där djupast inne,
och denna klara, sköna vinternatt
hans sista kärlek framför brasan satt.
Och Bill var trött fast han var ung
och stirrade förstrött igenom rutan
och när hon sakta räckte honom lutan,
och sade:"älskade nu le och sjung",
han sjöng. Hon hörde tonerna och orden
likt tunga stenar som slå dovt mot jorden,
och läste i hans blick hans enda önskan så:
vi haft vår stackars glädje - du kan gå.
Hon gick och han var ensam och han tänkte
på många fler än hon som kommit och som gått
och några smärtsamt allt sitt hjärta skänkte
och tackade med tårar, fast de intet fått -
Han såg mot himlen över snön och taken
och fast det led mot morgon var han pinsamt vaken.

Och han stod upp och gick omkring i huset
och ville icke sova denna natt,
och släckte lamporna - i stjärneljuset
han grubblande uti sitt sovrum satt.
Då plötsligt klang ett rop igenom rummen öde:
"Kom ut i salen, Bill, och tala med den döde!"

O - stod han ej därute vid en stoftad kista
däri en död var lagd, en man som han ej kände?
En kvinna kanske? En utav hans sista?
Det var som ännu lust på vissna kinder brände.
Han såg hur detta anlete sig vände
liksom i kramp helt långsamt för att se,
och kvalfyllt om en sista ynnest be.
Bill nämnde jungfruns namn, vars nåd är städse rik
och flydde med ett svagt men vanvettsmättat skrik
Han stängde sig uti sitt sovrum in som galen,
och lade dörren till med dubbla lås -
av rädsla var han nära att förgås,
men hörde liket gå omkring i salen.
Det frasade och lirkade med kammardörrens vred
och svett av fasa sjönk herr Bill på bädden ned.

I långa dagar han där ensam satt,
och hörde likets hamrande och möda,
och natt blev dag och dag blev åter natt
och stundom, tänkte han, så sov den döda,
och vilade uti sin svepning en minut
för att på nytt stå upp och söka vägen ut.
Det tassade i kval kring salens golv,
var natt det kom till dörren klockan tolv
och hördes dova slag mot kammardörren slå
som slag av tass och ben och tyg och skinn -
en natt gick dörren upp - och det kom in.
Och gripen av sitt vanvetts kraft, den sista,
han grep dess nacke fast och släpade det med
och hetsigt och med våld uti dess kista
han klämde multnad arm och ben och huvud ned.
Men blott han släppte taget minsta grand,
så stack det åter upp en fot, en hand.
Och denna fot var lik den fot han smekt
och en gång kysst och dyrkat, fast den nu var gulnad,
med denna sköra hand han en gång lekt,
och pannan var en mänskas, fast av mörkret blekt
och munnen var som deras - fast förfulnad.
Allt lyste i sin gulhet - allt var man och kvinna
ett skinnhöljt exkrement i färd att brinna.

Han satt där natten ut och än en dag
och höll den döda ned med hårda händer.
Han hotade, han gav väl hugg och slag
och en gång tog han ifrån spiseln bränder
och gjorde likets huvud vitt som snö -
det rörde sig ändå, det ville icke dö.
Det lyste som av ruttnad lust, det ville opp
det ville vandra, ville gå och tala
och en gång som en viskning hes från munnen lopp
men med en ton som ville det hugsvala:

"Av allt du gjort jag endast minnet är
och du blir aldrig salig på att ha mig här.
Och om du är en man av stolthet och av ära
och står liksom en karl för allt du gjort,
så är din plikt att tåligt mig på ryggen bära,
jag stinker nog, men hindrar icke stort!
Försök ej mer - du känner icke mig,
jag dör blott en gång till: och då med dig!
Blygs ej att genom världen bära Minnet
jag blott kan ses och märkas utav dig,
och allt vad dina vänner varsna är
blott jämt din trötta gång, ditt pinta öga,
och även detta döljs för dem ju mer
du tappert under minnets börda ler
och vänder blicken stadigt mot det höga.
Då skall du känna hur på hjärtats spända strängar
en fröjd likt lätta pärlor faller ner
och spelar som en vind på sköna blomstersängar."

- Dan Andersson