Det hela började som en vacker vinterpromenad. Snön låg ny på träden och det var vindstilla och skönt ute. När vi var som längst bort hemifrån kom Malte på att han skulle springa ut på isen på ån och kika och innan jag hunnit skrika färdigt hade hunden brakat genom isen. Han kämpade paniskt för att komma upp men lyckades inte. När orken sedan höll på att ta slut fanns det inget annat att göra än för matte att kliva genom isen hon med och bryta sig och plaska sig fram till den stackars hunden.
Det var så inihelvete kallt! Men upp kom vi båda två till slut och lever gör vi och glad är jag för det.
1 kommentar:
Tänker på dig min fina vän. *kramar om*
Du vet var jag finns
Och jag är glad för att det gick bra i Svartån.
Skicka en kommentar